Sofie Samuelsson

I hopp om att vi skulle kunna ta allt detta i fred, utan någon som satt och lyssna noggrant på vartenda ord man sa. Medans jag som hastigast försöker ta mig ut, kan jag inte hjälpa att tårarna på ett eller annat sätt lyckades pressa sig fram, även om jag ansträngde mig till det yttersta för att stoppa mig själv från att börja tjuta. Jag tänkte inte, jag bara gick. Väl ute går jag direkt till hörnet av altanen, lutar mig mot räcket, lutar huvudet i händerna och försöker bara försvinna. Men jag störs i mitt försök när min barbariska syster klampar ut som en snabbtalande elefantreporter. Lite diskret lyfter jag huvudet och försöker att inte visa att det rinner blöta, salta tårar ner för min kind. Jag blickar ut över grannskapet, så att ingen annan ser för vad skulle de då tro. Tur som jag har så är ingen ute, och ingen i något fönster. Snabbt torkar jag mig runt ögonen med utsidan av min hand, men precis som jag ska vända mig om och gå in för att inte göra bort mig hör jag honom. Jag hör honom säga att han drar hem, att han drar ifall jag ska fortsätta vara såhär sur. Jag hör och ser honom öppna och stänga grinden, han går ut och vänder mig ryggen. Utan att tänka, utan att ens bry mig om att någon är i närheten och att ännu en person är på väg ut får jag panik. Jag säger något i stil med

 -          Nej, sluta!  Vänta, gå inte!

Innan jag vet ordet av så har han vänt sig, och den här gången är det jag som öppnar och stänger grinden. Jag rusar fram mot honom, stannar honom och vet inte vad jag ska säga. Tårarna fortsätter att rinna när jag ser hur upprörd och bekymrad han är. Han säger något jag inte riktigt hinner uppfatta, jag tänker inte, jag hör inte, jag känner inget förutom oro, oron att han ska lämna mig här, helt uppriven och förstörd, det enda sinnet som fungerade i de sekunderna var synen. Allt jag såg och allt jag kunde fokusera på var pojken som stod framför mig. Någonting händer, men jag kan inte registrera vad, jag kan inte koppla till vad som sker. Vi går, så långt hänger jag med. Vi går, men inte tillsammans, utan jag är i ledning med tårar som jag fortfarande inte kan styra, jag går i ledningen med pojken jag älskar bakom mig. Som en svans, men som väntar otåligt på en ursäkt, en förklaring ett slut på den här historian helt enkelt. Jag rundar första hörnet, fortfarande med honom bakom mig, och han håller kvar sin plats även vid nästa hörn. En kort men pinsam tystnad sprider sig runt om oss. Vi ser varandra i ansiktet, utan att säga något. Det värker i bröstet på mig, som om någon skär ut hjärtat på mig, som om någon sedan sakta plockar ut det med sina egna smutsiga händer. Jag vänder på mig, jag vänder honom ryggen. Jag vill inte att han ska se mig såhär, jag vill inte att han ska bli att må dåligt när han ser hur dålig jag är. Där står jag ett tag, utan att säga ord, utan att höra ett ord, utan att tänka ett ord. Jag greppar tag om mitt hår, jag drar och sliter i det. Det gör så ont i mig, i hjärtat att jag inte känner smärtan från min ömmande hårbotten. Utan att säga ett ord vänder han tillbaka mig, så att jag kan se honom igen. Han torkar försiktigt mina tårar med båda sina händer, han för mig närmare honom och han lägger armarna runt mig. Båda andas ut, som en suck av lättnad. Jag själv är för uppriven för att kunna tänka så långt som att krama tillbaka, jag står där med båda armarna pressade mot hans bröst, medans jag försöker samla mig. Det var bra nu, ingenting att vara ledsen över längre. Den där sucken förklarade allt, den förklarade att det var över, att det var klart här att vi inte behöver oroa oss. Mina tankar började fungera som de ska igen, men munnen är ihop sydd, får inte fram ett ord. Får inte fram de tre orden jag tänker om och om igen i mitt förvirrade huvud. Eftersom att jag inte kan säga det, får jag visa det på ett eller annat sätt, och det börjar koppla i huvudet på mig igen. Jag släpper löst mina armar, andas ut, lyfter dem och lägger dem försiktigt runt hans hals. Jag kramar om honom riktigt ordentligt, jag vill att han ska känna de tre orden genom min kram. Jag vill att han ska känna att det är vi och att jag inte tänker låta honom gå.