Sofie Samuelsson

spenderades sovandes i sängen tills klockan va runt 1.
Sedan segade jag mig framtills Linnea kom till hfs vid 4.
Jessica kikade förbi också,
det regnade men det stoppade inte oss från att ha kul på gammalt hederligt vis.

Innan Linnea åkte hem, fick vi följa med på en sväng i Pb's Bv. (polisbebisens barnvagn)
hahaha, jessica är ruskigt lättroad.
inte för att jag tyckte det va tråkigt,
aldrig i livet!
Mycket skoj var det, och fy vad pinsamt vid vissa tillfällen!

tack, den dagen behövdes ♥

har förresten skickat in en av mina noveller till en tävling!
vinnaren meddelas någon gång i... november?
wish me luck!

Åland/Cinderella.

Började med en 4 timmars lång busstur till stockholm,
skickade ett sms till mamma när vi kommit fram
- ser båten, its huge!     sa flicka!
Vi virrade runt oss men hamnade tillslut i kön till båten.
Röhett va det och alla körde över oss med sina väskor.
Väl på båten vare bara att leta efter hytten,
som visade sig ligga bredvid tax-free shopen och på samma däck som resturangen.

Vi gick ut för att spana in utsikten
och det första man stöter på när man ställer sig stilla en stund är en gubbe som säger
- kom och sätt dig i knäet på farbrorn.
Lyckad början!

Alla över 25 plusare stötte på oss,
men det hindrade oss inte från att ha kul :)
Mats - du är den snyggaste i världen, den snyggaste jag sett,
   om jag va 20 något så skulle jag ligga DÄR nere och böna efter att få bjuda ut dig.. 
   på grönan lr nå!
Joakim - om jag va 20 så skulle jag...
Mats - då skulle jag puckla på dig!

Sen gick vi för att kolla när Kevin Borg uppträdde på båten,
varken jag eller jessica gillar honom nå spec mkt dock.
Men det slog oss att antagligen så måste han ju va på båten hela kvällen,
och imorn!
Fast.. ingen av oss orka leta efter honom.
Tills han kom och gick förbi oss,
båda satt som frågetecken, och när vi insett att det va han börja vi gapskratta.
Haha, till skillnad från andra småflickor som skulle skrika så skrattar vi..
Det slutade med att vi jagade honom in till baren för att vi skulle ha kort på honom med oss,
men folk bara samlades runt honom
Vi väntade i ca 40 min?
och tillslut tog jag intiativet att springa fram..
PINSAMT.. varför? jo såhär gick det till..
Sofie - hej! ehm, får vi.... eeh. kan vi fåå.... eeeh BILDER!
Jessica  - *står och dampar med kameran*
                    vänta! den tar inte.. snart så!
Kortet blir taget..
Kevin - OOH shiiit vilken blixt!
Sofie - och så med henne också!
Kevin - ååhååå vilken blixxxxt!
Sofie - hahahahah, tack så mkt hejdå!
Och sedan SPRINGER vi därifrån.
ohmygod.

Han va överallt där vi va sen,
och jessica skämdes ihjäl varje gång vi såg honom.


Tack alla roliga typer vi träffa på,

 Hittade den här nyss,
något jag skrev för ca. en vecka sen.

Förtvivlad gick jag med hastiga steg ut på altanen, i hopp om att han skulle följa efter.

I hopp om att vi skulle kunna ta allt detta i fred, utan någon som satt och lyssna noggrant på vartenda ord man sa. Medans jag som hastigast försöker ta mig ut, kan jag inte hjälpa att tårarna på ett eller annat sätt lyckades pressa sig fram, även om jag ansträngde mig till det yttersta för att stoppa mig själv från att börja tjuta. Jag tänkte inte, jag bara gick. Väl ute går jag direkt till hörnet av altanen, lutar mig mot räcket, lutar huvudet i händerna och försöker bara försvinna. Men jag störs i mitt försök när min barbariska syster klampar ut som en snabbtalande elefantreporter. Lite diskret lyfter jag huvudet och försöker att inte visa att det rinner blöta, salta tårar ner för min kind. Jag blickar ut över grannskapet, så att ingen annan ser för vad skulle de då tro. Tur som jag har så är ingen ute, och ingen i något fönster. Snabbt torkar jag mig runt ögonen med utsidan av min hand, men precis som jag ska vända mig om och gå in för att inte göra bort mig hör jag honom. Jag hör honom säga att han drar hem, att han drar ifall jag ska fortsätta vara såhär sur. Jag hör och ser honom öppna och stänga grinden, han går ut och vänder mig ryggen. Utan att tänka, utan att ens bry mig om att någon är i närheten och att ännu en person är på väg ut får jag panik. Jag säger något i stil med

 -          Nej, sluta!  Vänta, gå inte!

Innan jag vet ordet av så har han vänt sig, och den här gången är det jag som öppnar och stänger grinden. Jag rusar fram mot honom, stannar honom och vet inte vad jag ska säga. Tårarna fortsätter att rinna när jag ser hur upprörd och bekymrad han är. Han säger något jag inte riktigt hinner uppfatta, jag tänker inte, jag hör inte, jag känner inget förutom oro, oron att han ska lämna mig här, helt uppriven och förstörd, det enda sinnet som fungerade i de sekunderna var synen. Allt jag såg och allt jag kunde fokusera på var pojken som stod framför mig. Någonting händer, men jag kan inte registrera vad, jag kan inte koppla till vad som sker. Vi går, så långt hänger jag med. Vi går, men inte tillsammans, utan jag är i ledning med tårar som jag fortfarande inte kan styra, jag går i ledningen med pojken jag älskar bakom mig. Som en svans, men som väntar otåligt på en ursäkt, en förklaring ett slut på den här historian helt enkelt. Jag rundar första hörnet, fortfarande med honom bakom mig, och han håller kvar sin plats även vid nästa hörn. En kort men pinsam tystnad sprider sig runt om oss. Vi ser varandra i ansiktet, utan att säga något. Det värker i bröstet på mig, som om någon skär ut hjärtat på mig, som om någon sedan sakta plockar ut det med sina egna smutsiga händer. Jag vänder på mig, jag vänder honom ryggen. Jag vill inte att han ska se mig såhär, jag vill inte att han ska bli att må dåligt när han ser hur dålig jag är. Där står jag ett tag, utan att säga ord, utan att höra ett ord, utan att tänka ett ord. Jag greppar tag om mitt hår, jag drar och sliter i det. Det gör så ont i mig, i hjärtat att jag inte känner smärtan från min ömmande hårbotten. Utan att säga ett ord vänder han tillbaka mig, så att jag kan se honom igen. Han torkar försiktigt mina tårar med båda sina händer, han för mig närmare honom och han lägger armarna runt mig. Båda andas ut, som en suck av lättnad. Jag själv är för uppriven för att kunna tänka så långt som att krama tillbaka, jag står där med båda armarna pressade mot hans bröst, medans jag försöker samla mig. Det var bra nu, ingenting att vara ledsen över längre. Den där sucken förklarade allt, den förklarade att det var över, att det var klart här att vi inte behöver oroa oss. Mina tankar började fungera som de ska igen, men munnen är ihop sydd, får inte fram ett ord. Får inte fram de tre orden jag tänker om och om igen i mitt förvirrade huvud. Eftersom att jag inte kan säga det, får jag visa det på ett eller annat sätt, och det börjar koppla i huvudet på mig igen. Jag släpper löst mina armar, andas ut, lyfter dem och lägger dem försiktigt runt hans hals. Jag kramar om honom riktigt ordentligt, jag vill att han ska känna de tre orden genom min kram. Jag vill att han ska känna att det är vi och att jag inte tänker låta honom gå.

Ingen behöver säga något, det räcker med att stå där i det blöta gräset, med mygg runt om oss så de nästan täcker min syn, det räcker med att bara krama varandra, med att bara finnas där vid hans sida när jag vet att båda är minst lika ledsna, att båda ångrar händelserna och att båda inte vill annat än att bara kunna glömma men ändå ta med sig något viktigt ur detta. Det var över, det var över för den här gången. Nu kan vi fortsätta våra liv tillsammans, utan några drastiska åtgärder som att gå hem för att slippa allt tjafs, utan en massa tjat samt bråk och även utan alla sura och bistra miner. Han vet att jag älskar honom liksom jag vet att han älskar mig.

Det är sådant jag sysslar med om kvällarna,
när jag inte har något bättre för mig än att helt enkelt skriva en liten kort novell lr vad man ska kalla det :)
Fullt förståeligt om ni inte orkar läsa :o
men gör det ändå.. för min skull :)

Kommentera mer än gärna vad ni tyckte :D

Pusssssssss :**